Våra fåglar

Dvärg Kochin

Lillsves Rasfjäderfän

Våra raser (bläddra nedåt och klicka på bildera om du vill ha dom större)

Kraienkoeppe

En lätt hönsras som har sitt ursprung i Holland. Framavlad ur lokalalantraser som korsats med främst Malayer vilket syns på de strama linjerna och den lite stridshönsliknande yttre.

 

Det är en nyfiken och aktiv ras men samtidigt väldigt tillgiven och social. Tupparna kan vara tuffa på andra tuppar men är inte alls aggressiva. Som alla lätta raser så är de duktiga flygare. Djuren är snabbväxt och man ser tidigt om det är tuppar eller hönor. Hönorna är väldigt duktiga värpare och lägger stora ägg i förhållande till sin egen vikt.

Fakta

Vikt: tupp 2-3 kg, höna 1,75-2,5 kg

Ringstorlek: Tupp 20 , höna 18

Äggvikt: mist 55 gram, idealvikt 60 g

Skalfärg: Vita

Färg: Jag har Silverhalsade

 

Dvärg Australorp

Det här är en jättetrevlig och social ras med bra bruksegenskaper. Djuren är pigga, nyfikna och lätta att få tama. Dom växer fort, blir tidigt befjädrade och värper bra. Vill man så ger djuren också en ganska okej slaktkropp för att vara en dvärgras.

 

De lämpar sig bra som förstagångshöna tycker jag. Det är en enkel ras som har lätt att anpassa sig till sin omgivning. Helt klart en av mina favoritraser, bra både som bruksras och utställningsras.

Fakta

Vikt: tupp 1,3 kg, höna 1 kg

Ringstorlek: Tupp 15 , höna 13

Äggvikt: mist 35 gram, idealvikt 38 g

Skalfärg: Ljusbrun

Färg: Jag har Svart, Vit och Blå randtecknade

 

Dvärg Leghorn

Leghorn tillhör de lätta raserna och är som de flesta av dessa väldigt pigga och alerta, rör sig över stora ytor och flyger mycket, gärna och bra. Många säger att det är en flaxig och hysterisk fågel, jag håller inte med. Det är en nyfiken fågel som blir vad du gör den till själv. Lägger du ner lite tid så får du en fågel som är lätthanterad och trevlig på alla sätt och det är en ras som fungerar bra i alla sammanhang.

 

Leghorn är bra värpare även om äggen är ganska små under det första året. Först från djurens andra värpperiod börjar storleken närma sig de 35 g som är minimi vikten och det är bara äldre djur som når de 39 g som är idealvikt. Då har visserligen värpningen gått ner något i antal men jag har djur som värpt bra i över fem år även om jag sällan har djur kvar så länge.

Som så ofta hos dvärgraserna så har även dvärg Leghorn tendenser till ruvlust. Det skiljer dock en hel del på djuren, de vita, svarta och blå hönorna har ruvat med framgång men de bruna har inte visat något intresse alls. De djur som väl lagt sig tar bra hand om sina kycklingar och är exemplariska mödrar.

Förvirringen är stor sen vi bytte till den skandinaviska standarden, Leghorn finns visst bara i vitt numera men jag vill hävda att det är totalt nonsens. Jag har ställt djuren med hygglig framgång som Leghorn sen många år och vill gärna fortsätta tro att det är Leghorn trots att inte alla är vita.

Fakta

Vikt: tupp 800 g, höna 700 g

Ringstorlek: Tupp 13 , höna 11

Äggvikt: mist 35 gram, idealvikt 39 g

Skalfärg: Vit

Färg: Jag har Vit, Svart, Blå och Bruna

 

Dvärg MES (Moderna Engelska Stridshöns)

Det går snabbt att konstatera att detta är en ras som lämnar få personer oberörda. Antingen fastnar man snabbt för deras väldigt speciella utseende och den nyfikna lite kaxiga attityden eller så tycker man bara att dom är fula o inte alls ser ut som höns ska göra.

När jag skaffade höns så tyckte jag inte alls om dom här konstiga raserna men man ändrar sig med åren. Jag skaffade dom mest för nyfikenhetens skull och för att jag tyckte att det skulle vara skoj med nått som folk inte kunde missa, nått dom aldrig sett förut typ.

Av olika anledningar så slutade jag med dom för ett antal år sedan men nu har det plötsligt dykt upp en liten grupp igen. Förra gången värpta mina djur väldigt stötvis så det gällde att samla ägg när dom väl passade på. Äggen var bra befruktade men jag hade lite dålig kläckning på dom. Återstår att se om det var typiskt för rasen eller bara för mina djur. Tycker de här jag har nu käns aningen större också.

Jag kan väl inte säga att jag direkt avlade på den här rasen utan här var det mer som prydnad. Totalintrycket av rasen är än då mycket höna i liten kostym om man säger så. Det var en trevlig ras som inte tog så mycket plats och därför kan man ju ha den utan att den konkurrerar med det som redan finns på något sätt, lite som bonus.

Fakta

Vikt: tupp 600 g, höna 500 g

Ringstorlek: Tupp 11 , höna 9

Äggvikt: mist 25 gram, idealvikt 28 g

Skalfärg: Vit-Ljusbrunt

 

 

Dvärg Silkeshöns

Dvärg Silkeshöns är en trevlig och sällskaplig liten hönsras som om man bara ser till egenskaperna passar utmärkt som förstagångsras. Djuren är lätta att få handtama och det är sällan några större bekymmer att handskas med dom. Kännetecknande för rasen är den duniga fjäderdräkten och den blåaktiga hudfärgen som även går igen i köttet.

 

Som utställningsras är det däremot betydligt knepigare att lyckas med bra silkeshöns, det gälle för övrigt både för de stora djuren och för dvärg varianten. Djuren har fem tår, något som inte är helt lätt att lyckas med i aveln. Dom har också en ganska knepig s.k. mullbärskam som är svår att få fin. Med lite tålamod och bra urval på avelsdjur så går det men är man inte hård i sitt gallrande så kan man på kort tid spoliera många års avelsarbete här och en silke utan de här karakteristiska egenskaperna är väl inte mycket till silke egentligen.

 

Silkeshöns har sitt ursprung i Japan men dvärgvarianten av Silkeshöns är framtagen i Holland. Djuren ska vara små och här gäller det att se upp så att det verkligen är dvärgsilke. Många saluför stora silke som dvärgar då även den stora silken är ganska liten. Om man tar en dvärg kochin som referenspunkt så ska stor silke vara klart större än en dvärg kochin medan en dvärg silke ska vara klart mindre än nämnda dvärg kochin. Är man osäker så försök väga djuret. Man kan också försöka kolla på och väga äggen om man tycker det är enklare.

 

Man får ofta höra att silke är känsliga för kyla och väta p.g.a. sin duniga fjäderdräkt men det skulle jag säga är fel. Dom är precis som alla andra hönsfåglar i motsvarande storlek, vänjer man djuren med det så klarar dom både kylan och en och annan regnskur precis som alla andra. Sen ska dom självklart ha tillgång till ett torrt och dragfritt inne utrymme osv i alla fall men dom är verkligen inte mer känsliga än andra raser, snarare tvärt om skulle jag säga.

Fakta

Vikt: tupp 600 g, höna 500 g

Ringstorlek: Tupp 13 , höna 11

Äggvikt: mist 28 gram, idealvikt 31 g

Skalfärg: Ljusbrun

Färg: Jag har Vita och svarta

Påfågel (Indian Peafowl / Pavo cristatus)

Påfågeln härstammar ursprungligen från Indiska halvön och Sri Lanka där dom lever i stora flockar om 30-50 individer.

Det är en stor fågel och det måste man tänka på när man bygger. En takhöjd om minst 2,5 m är att rekommendera och minst 2 kvadratmeter per djur inne. Djuren är härdiga ute året om men jag brukar låta mina bo inne med hönsen på vintern vilket har fungerat bra.

Djuren är duktiga flygare och kan med fördel gå löst ute. Dock bör man ha mer än en hona om dom ska gå lösa eftersom honorna annars strövar iväg i jakt på en flock. Det är inga problem att mota in dom tillbaka men dom sätter sig gärna i ett träd eller på ett ladugårdstak om dom går fritt ute. Har dom börjat leta sig upp på taket så är det dock inte helt lätt att övertyga dom om att gå in igen.

Påfåglar är väldigt personliga, nyfikna och sociala djur. Dom vill gärna vara med och se vad som händer. Djuren är allätare och hittar mycket föda själva om dom går löst. I fångenskap bör man sträva efter en varierad och proteinrik kost. Spannmål, majs, vete, solrosfrön och kattmat fungerar bra tycker jag.

Hannen blir utfärgad andra året men får inte sina långa stjärtfjädrar för än tredje året och det är först då man kan räkna med bra befruktning. Det kan vara svårt att ha flera vuxna hannar tillsammans då dom är rätt tuffa på varandra.

Honan lägger 5-10 ägg per kull men plockar du in äggen kommer det fler. Ruvningstiden är c:a 28 dagar och de flesta honor är duktiga på att själv ruva och ta hand om sina kycklingar. Kläcker man i maskin så måste man tänka på att kycklingarna snabbt börjar leta sig upp och ut, har man dom i bur bör buren ha tak annars rymmer dom.

Fakta

Vikt: tupp 4-6 kg, höna 3-4 kg

Ringstorlek: tupp 22 , höna 20

Äggvikt:

Skalfärg: Gulbrun

 

Guldfasan (Golden Pheasant / Chrysolophus pictus)

Guldfasaner härstammar ursprungligen från Kinas bergstrakter men finns idag även som förvildad i England och Skottland.

Guldfasanerna tillhör tillsammans med Diamantfasaner gruppen kragfasaner och hönorna ser väldigt snarlika ut. Guldfasanhönan skimrar dock svagt i gult medan diamantfasanhönan skiftar svagt mot rött. Det är även ganska vanligt förekommande med korsningar mellan guld- och diamantfasan. Om detta är något som sker medvetet eller om det är för att man har svårt att artbestämma hönorna är väl sen en annan fråga. Är man ovan så är det som sagt inte helt lätt att veta.

Kragfasaner är relativt enkla fasaner att hålla och tillsammans med Silverfasaner är dom de populäraste fasanerna i fångenskap. De är relativt små fasaner och härdiga ute året runt i bra voljärer. Lämplig storlek på voljär är 10-12 kvadratmeter. Man kan med fördel ha flera hönor till en tupp då han under parningstid kan gå ganska hårt åt sina hönor. Vill man låta hönorna själva ruva fram sina kycklingar behövs dock en större voljär om man har flera hönor tillsammans.

Födan består i naturen av frö, insekter, grönt, bär och frukt. I fångenskap går det bra med alla sorter av köpt färdigfoder för hönsfåglar som sen kompletteras med frön och grönt. Jag ger mina kalkongöd som basfoder som blandas ut med spannmål och det har fungerat bra så här långt.

Äggen är 5-15 st men om man håller efter och plockar in de ägg som kommer värper hönan mer. Ruvningstiden c:a 23 dagar. Djuren färgarut andra året och det är först då som man med säkerhet kan räkna med att tuppen befruktar men hönorna är normalt könsmogna redan till nästa sommar. Redan efter c:a 10 veckors ålder kan man dock könsbestämma kycklingarna genom att titta på ögonen. Tuppens iris börjar då bli grå medan hönornas förblir bruna. Senare kommer också de första färgade fjädrarna hos tupparna.

Den vanliga Guldfasanen är Röd Guldfasan men det finns även framodlade i flera olika färger. Bland dessa är Gul Guldfasan vanligast men det lär även finnas andra färgvarianter. Här skiljer sig även färgen åt på hönorna.

Sammanfattningsvis så kan man säga att är du nyfiken på fasaner så är det här en bra nybörjar fasan. Den är lätt att hålla i voljär och kan bli ganska orädd, speciellt om man skaffar unga individer.

Fakta

Vikt: tupp 500-700 g, höna 600 g

Ringstorlek: tupp 11 , höna 11

Äggvikt:

Skalfärg: Ljusbrun

Färg: Jag har Gula och Röda

 

Mignon

Mignonankans ursprung är oklart men den tros som så många andra raser komma från Holland/England. Det är vad jag kan förstå en relativt lämplig nybörjar anka som är lätt att få tam och tillgiven. Dom lägger ganska bra med ägg och om dom ruvar själva så kläcker det riktigt bra, däremot så tycker jag det vart klart svårare att få fram i kläckaren.

 

Det är en klar fördel om man har tillgång till naturligt vatten som en bäck eller damm men annars kan en badbalja eller liknande också användas men då får man räkna med att byta vatten rätt ofta.

Fakta

Vikt: hane 1 k g, hona 1 kg

Ringstorlek: hane 9 , hona 9

Äggvikt: mist 50 gram

Skalfärg: Grön

Färg: Jag har Silverviltfärgade (haft vita)

 

Pärlhöns (Guinea Fowl / Numida meleagris galeata)

Pärlhöns, hjälmpärlhöns eller afrikanska pärlhöns, deras namn varierar men så vitt jag kan förstå så avser det samma ras. Dom har sitt ursprung på den afrikanska savannen och har sedan lång tid tillbaka funnits i Europa. Det lär även finns förvildade djur i södra Frankrike, i Västindien och i USA.

Djuren är naturligt skygga och reagerar på obekanta ljud och rörelser med ett ljudligt kluckande och då menar jag verkligen ljudligt. De har beskrivits som en kulspruta och det kanske inte är en helt galen beskrivning. Hannen har ett entonigt läte och honan ett två tonigt och vid stress eller fara så låter det mycket. Trivs djuren och känner sig trygga så är det däremot inte någon större fara med ljudnivån och så här långt skulle jag säga att mina mignoner är betydligt mer högljudda än pärlhönsen. Djuren är väldigt hemtama och det går bra att ha pärlhönsen lösa ute. Får djuren gå fritt ute så håller dom också efter alla typer av skadedjur. Dom är allätare och anses även vara bra råttjägare. Deras naturliga föda är insekter och frön och i fångenskap bör man försöka ge djuren ett så proteinrikt foder som möjligt. Det är en bra tanke att ge det mesta av fodret på kvällen och då passa på att stänga om djuren när de är inne och äter. Pärlhöns övernattar nämligen gärna ute om chansen ges vilket kan ge stora och otrevliga förluster.

Pärlhönsen har en mycket vacker fjäderdräkt med små fina fläckar/pärlor. I fångenskap finns det några färgvarianter både med och utan synliga fläckar. Djuren saknar fjädrar på huvudet och könen är tämligen lika varandra. Hannens hjälm och haklappar är dock som regel något större än honans men det kan vara svårt att se säkert.

Pärlhöns föds upp i fångenskap främst för köttets skull, de anses vara en delikatess. Man kan räkna med en värpning på 120-150 ägg per år och äggen kommer ofta på någon skyddad plats ute. Har du reden så bör du gömma dom väl för att det ska fungera. Äggen är gulaktigt bruna och ruvtiden är runt 28-30 dagar. De ägg som man inte tänkt kläcka går utmärkt att äta men skalet lär vara extremt hårt. Pärlhönsen har svag ruvlust i fångenskap men jag har haft flera honor som ruvat. Dock har dom inte följt med kycklingarna när dessa kläckts. Det går bra att kläcka under ruvhöna men kycklingarna är extremt värmekrävande och väldigt känsliga för väta när de är små. I det vilda anses pärlhönsen vara en parfågel vilket jag tycker mig märka för om man har mer än en hona per hane så försämras befruktningen avsevärt.

Fakta

Vikt: tupp 1,5- 2 kg, höna 1,8-2,5 kg

Ringstorlek: tupp 16 , höna 16

Äggvikt: minst 40 g

Skalfärg: Gulbrun

Påfågelsduvor (Fantail Dove/Columba livia domestica)

Duvor är ett roligt inslag som komplement till höns och fasaner i dina voljärer. Med ett par duvor utnyttjar du hela höjden och det hela ser mer levande ut i burarna. Duvorna gör inte stort väsen av sig och mina äter samma foder som övriga hönsfåglarna. Det enda extra jag gör är att placera ett högt rede där dom får vara ifred från de andra djuren när dom ruvar och har ungar.

 

Den enda nackdelen som jag märkt av duvorna är att dom mer än gärna lägger sig i vattnet om du ger djuren vatten i en öppen skål. Därför krävs det en vattenautomat eller tak över vattnet så djuren endast får in huvudet för att dricka eller att du byter vatten ofta. I övrigt bör du ju ha ett stadigt tak över din voljär, kraftigt nät och gärna en del täckt med plast eller plåttak. Det skyddar ju även hönsen mot ovälkommet besök från t.ex. duvhöken.

 

Duvorna lägger 2 ägg per kull och ruvar i c:a 14 dagar. Kläcks båda äggen är det alltid en hane och en hona. Båda föräldrarna hjälpsåt att ruva och föda upp ungarna.

 

Skrattduvor (Ringneck Dove/Streptopelia risoria)

Skrattduvor är en liten och enormt trevlig fågel som passar både som voljärfågel och som burfågel. Har man dom i bur bör dock buren vara riktigt stor och dom bör få komma ut och flyga så ofta som möjligt om dom ska trivas. Jag har mina skrattduvor ute i voljär sommartid tillsammans med några höns och en del andra småfåglar. På vintern bor dom i en bur i hönshuset men vad jag hört ska dom klara att vara ute året om bara dom har vindskydd. Jag tror dock att vi har det väl kallt här uppe för att dom ska ha det riktigt bra.

Jag ger mina skrattduvor parakit eller undulatfrön men det finnas speciellt foder för små duvor att köpa. Det fungerar även bra att ge duvorna vanligt hönsfoder även om dom helt klart föredrar fröblandningar. Frukt och grönt är också uppskattat samt mask och andra småkryp.

Könen är väldigt lika vilket gör det svårt att könsbestämma djuren men med lite träning kan man se kön på beteendet. Under parningstid är det dock ganska enkelt. Hannen uppvaktar med ett djupt "koo ko ko ko" och han tar i ända nere ifrån tårna, bugar och dansar när han uppvaktar honan. Det går liksom inte att missa vem som är hanne en sån gång. Sen kan man om man bara har två fåglar fuska lite och se på antalet lagda ägg. Duvor värper två ägg innan dom lägger sig och ruvar. Får man fler än två ägg har man säkert två honor. Får man inga ägg är chansen/risken stor att man har två hannar. Ibland lägger dock duvorna två omgångar ägg tätt på varan om de första äggen är obefruktade varför man kan luras att tro det är två honor även om det är ett par.

I det vilda läggs äggen i trädklykor eller på klipphyllor. I fångenskap kan man lätt få duvorna att häcka i en trälåda eller en gammal blomkruka som sätts upp på väggen. Äggen är vita och ruvas i 13 dygn och båda föräldrarna hjälps åt med ruvning och matning. Det är inte alls ovanligt med flera kullar direkt efter varan men tänk på att låta djuren vila lite ibland. Skrattduvorna är mycket tama och sällskapliga fåglar som passar utmärkt även om du är ovan med duvor

Avslutade raser - djur som av olika anledningar inte längre finns kvar här

Vaktel (Coturnix Japonica)

I vilt tillstånd förekommer Japansk Vaktel huvudsakligen i Asien och Ryssland med övervintring i de södra delarna av sitt utbredningsområde.

 

Vaktlar har länge hållits som tamfågel i Japan, ursprungligen som sångfågel men senare också för äggensskull. Sedan slutet av andra världskriget har den tama japanska vakteln spridits över världen.

 

Vaktelägg anses allmänt som en delikatess i stora delar av världen. Äggen är små, c:a 10-15 g och har ett spräckligt skal med en grönaktig underton och mer eller mindre stora bruna fläckar.

 

Japanska vaktlar klarar att vistas ute året om men vill ha lä och chans att krypa undan. Jag brukar dock ha mina i ett oisolerat hönshus på vintern.

 

Vaktlar är marklevande fåglar men dom är duktiga på att flyga.

 

Vaktelägg ruvas i 16-18 dagar och kycklingarna växer sen fort. Redan vid c:a 6 v ålder börjar dom värpa men i gengäld så blir dom sällan mer än 1,5-2 år gamla.

 

Det här är djur som jag haft i omgångar och mer än en gång så har det hänt mig att jag plötsligt bara har en eller två gamla djur kvar. Dom lever inte så länge och det gäller att ständigt ha unga djur på väg upp annars dör dom ut av sig själva tyvärr.

Australorp

Det här är en medeltung hönsras som härstammar från Australien. Djuren är framavlade ur bl.a. Croad Langshan och Orpington under tidigt 1900 tal.

 

Det är en bra hushållsras, duktiga värpare (även på vintern) och en bra slaktkropp. Ruvlusten är dock väldigt begränsad.

 

En lugn och nyfiken ras som är lätt att hantera, en trevlig förstagångshöna likväl som en bra bruksras. Jag skaffade stora Australorp när jag inte hittade rasen som dvärg men efter att åter ha fått tag på dvärgar så sålde jag de stora vidare.

 

Jätte trevlig ras men man kan inte ha allt, någonstans måste man välja.

Sussex

Sussex är en mycket gamla hönsras som finns omnämnd redan på 1700 – talet. Djuren kommer från området Sussex i England och har troligen framavlats ur Dorking, Brahma Kochin, Orpington och en nu utdöd ras som hette Kenthöns. Även om man idag främst tänker sig rasen som ljus Columbiatecknade djur så var de första djuren faktiskt trefärgade.

 

Målet med rasen var att skapa ett bra slaktdjur med ljust fintrådigt kött, något man lyckats bra med. Djuren växer fort och är dessutom utmärkta värpare men stora ljusbruna ägg. Lite beroende på stam så är dom också duktiga ruvare och sålunda en utmärkt bruksras.

 

Sussex är en tung ras men får för den skull inte uppfattas som klumpig. Kroppsformen ska vara djup och vågrät, lite tegelstenslik. Man ska passa sig för att få allt för upprätt hållning på djuren eller V – formade djur. Det är lugna och stabila djur som är lätta att få tama, en bra nybörjar ras tycker jag och en av de allra bästa kombinationsraserna som finns

 

Wyandotte

Det är en maffig ras som ger ett bastant men elegant intryck tycker jag. Det är lugna djur som är ointresserade av att flyga vilket gör dom lätta att hålla instängda. Rasen tillhör kombinationsraserna och är alltså bra både som äggläggare och som köttdjur, en mycket lämplig hushållsras med andra ord. Man kan läsa att djuren är snabbväxande och tåliga samt sägs vara bra fodersökare. Dom djur jag hade värpte bra och det vart gott om ägg även mitt i vintern.

 

Som vi bodde då så var det här en för stor ras, den passade inte mig där och då. Idag hade det kanske vart något helt annat men vi får väl se. Hur som är det en intressant ras och som ett bra alternativ om man vill ha djur med bra produktionsegenskaper.

 

 

Rhode Island

Det är en lugn ras med stabilt temperament vilket gör att den trivs bra också på ganska små ytor. Flygförmågan är god men lusten att flyga är liten vilket gör djuren lätta att hålla instängda i rastgård och det räcker bra med ganska låga stängsel. Djuren är härdiga och anses som mycket goda värpare som även under magra förhållanden värper bra. Jag hade mina under en kort period och sålde djuren innan dom nådde värpklar ålder så jag kan inte säga om det stämmer. De ägg jag köpte var mycket bra befruktade och hade god kläckbarheten. Kycklingarna växte snabbt och var väldigt tåliga men var sen med befjädringen.

 

Tyvärr är det som hos många av de klassiska värpraserna att antalet individer är ganska lågt. Det är ovanligt med stora Rhode Island på våra utställningar och jag tror det är en ganska ovanlig ras runt om i landet också. Det krävs ett bättre bevarandearbete på de stora raserna, djur som har haft stor betydelse historiskt sett. Det är en utmärkt hushållsras, stora ägg och bra slaktkroppar, dessutom otroligt vackra.

 

Varför behöll jag dom inte då? Jag hade helt enkelt inte utrymme för att ha stora raser som vi bodde då. Nu har jag en hel del andra raser som också har behov av fler uppfödare. Det finns många fina djur och många raser som behöver bevaras bättre men jag kan inte ha alla.

Leghorn

Mycket av det som gäller för dvärg Leghorn kan väl sägas gälla även för stora Leghorn. Som en lättras ska vara så är det bra värpare, aktiva fåglar som gillar att ha stora ytor runt sig. Jag är väl egentligen en utpräglad dvärghöns människa måste jag väl säga men när de här stora Leghorna dök upp så ville jag göra ännu ett försök att ha stora djur, om inte annat av bevarande mässig skäl.

För inte allt för länge sedan var Leghorn den mest spridda rasen runt om i Sverige. Den har haft en enorm betydelse för äggproduktionen och de värphybrider som finns idag. Tyvärr är det också p.g.a. värphybriderna som den renrasiga stora Leghornshönan nästan är på väg att försvinna.

Leghorn är en utmärkt värpras men vill man ha billiga djur som värper maximalt så kan inget konkurera med värphybriderna. Detta har gjort att det idag inte finns så många renrasiga Leghorn kvar och det är synd tycker jag. Det samma gäller för övrigt flera av de värp och kombinationsraser som fanns i början av 1900-talet. Här behövs det fler intresserade och seriösa uppfödare för att säkerställa rasernas fortlevnad.

Leghorn är bra värpare, äggen är oftast bra befruktade och har bra kläckbarhet. Kycklingarna växer ganska snabbt och blir värpklara vid ungefär 7 månaders ålder.

Leghorn är en bra hushållsras om man har stora utrymmen. Dom ger godavkastning och växer bra men dom passade inte riktigt in hos mig. Jag har stora ytor om sommaren men för att hålla värmen på vintern så blir det trängre och det gillade dom inte alls.

Silkeshöns

Det här är en mycket gammal ras, troligen en av de absolut äldsta vi har. Kännetecknade för rasen är den duniga fjäderdräkten och den blåaktiga hudfärgen som även går igen i köttet. Djuren har också en väldigt speciell s.k. mullbärskam som är lite knepig att få till i aveln. Samma sak gäller med den femte tå som djuren ska ha, att få till den med bra ”klyvning” är knepigt. Ser man till det så är det en rätt svår ras att avla på och få fram bra utställningsdjur av men det är inte omöjligt, det kräver bara lite tålamod.

Som bruks och sällskaps djur är rasen lätt att ha och väldigt populär. En bra ras att börja med om man vill ha en enkel höna som lätt blir tam och tillgiven. Rasen är inte så dåliga flygare som man luras att tro, vill dom så kan dom nå de högsta pinnarna men dom vill oftast inte. Allt som oftast så sitter dom på golvet, på vatten automaten eller nått annat och sover.

Benbefjädrade (urdvärg)

När jag var ny på det här mer rashöns så snubblade jag över några ägg av benbefjädrade. Det var nog inga fina djur så rent avelsmässigt men väldigt trevliga och tama. Efter något år så kände jag att jag nog skulle leta efter mer rastypiska djur men jag vet inte, det blev inte riktigt det samma så numera har jag inte resen längre.

Det är en fin och trevlig ras på många sätt och vis men den omfattande benbefjädringen ställer krav på en torr och väldigt ren rastgård. I kombination med mina jordfräsar till Leghorn så fungerade det inget vidare. Det vart jord o lera i rastgårdarna och det passade inte de Benbefjädrade djuren.

Dvärg Andalusier

Det är en lätt ras som är duktig flygare och rör sig över stora ytor om de får vara fritt ute. Det är också en oerhört trevlig, nyfiken och socialras som är väldigt lätta att få tam. Duktiga värpare och har ganska stora ägg för att vara en dvärgras. Det är bra ruvhöns, dom ligger pålitligt men kan vara något slarviga med kycklingarna ibland. Som alla lättaraser är dom duktiga flygare och rör sig över stora ytor om dom får ströva helt fritt.

Stora Andalusier härstammar från Spanien men vidareutvecklades i England i mitten av 1800-talet. Dvärgvarianten av Andalusier anses härstamma från Tyskland och England men det finns inte mycket att läsa om dvärg Andalusier på svenska.

Andalusier är en ganska ovanlig ras både som dvärgar och stora djur och det är ingen helt enkel utställningsras. Den blå färgen är vacker men svår att få helt bra. Som bruksras eller sällskapsras är den utmärkt. De är lättskötta trevliga djur som passar både för den erfarne hönsägaren och nybörjaren. Väldigt trevliga djur som jag faktiskt saknar en del men rent utställningsmässigt var inte mina djur så bra kanske.

Den första ras jag kom i kontakt med live var Dvärg Kochin. Jag hade läst om olika raser, tittat på bilder och tänkt att, jag vill ha en höna som ser ut som en höna och ingen liten dunboll. Det här med fjädrar på benen verkade onödigt bökigt och opraktiskt, kort sagt, det här var inget för mig tänkte jag. Slumpen gjorde dock att det ändå kom hem några svarta dvärg Kochin kycklingar och sen var man fast för rasen. Djuren är supertrevliga, lätta att handskas med och en perfekt första ras.

 

Merparten av hönorna har stor ruvlust och det blir därför inte så mycket ägg efter dom. Det är en ganska anspråkslös ras som trivs både på ganska små ytor likväl som att ströva fritt i trädgården.

 

Dvärg Kochin finns i massor av olika färger, många kan man blanda men man ska vara mycket försiktig med hur man blandar och veta vad man gör om det är så att man ska sälja djur vidare. Många färgkorsningar ger finna djur första året men som sen ger felfärgade kycklingar i nästa generation. Som regel ska man aldrig blanda enfärgade djur med tecknade djur och är man osäker ska man fråga innan man provar nya färgkombinationer.

Dvärg Hamburger

Det är en livlig och yvig ras som kanske inte är den bästa av nybörjar raser men det var ändå en av de första raser jag skaffade mig. Jag såg dom på bild och vart liksom såld på dom. Visserligen var jag inte så förtjust i kammen, jag ansåg och anser väl till viss del än idag att en vanlig enkel kam är snyggast men förutom det så är dom ju mäktiga att titta på. En fint tecknad silverfläckig Hamburger är ett fantastiskt fint djur.

 

Så här i efterhand så vet jag inte riktigt varför jag valde bort den här rasen heller men den är inte helt enkel att avla på och precis som alla andra lätta raser så kräver dom lite ytor för att komma helt till sin rätt. Får djuren ytorna och känner att det är dom som styr om dom ska komma fram och vara sociala eller om dom vill hålla lite distans, då blir det här en trevlig och lugn ras också. Har dom det trängre och känner att det inte är på deras villkor, då blir dom nervösa och upplevs skvättiga.

 

Det är som sagt inte en helt enkel avelsras men det är vackra djur och dom är produktiva. Äggen är väl inte jätte stora men många. Jag har flera gånger funderat på att skaffa den igen så vi får väl se hur det går. Det finns många fina och roliga raser men jag kan ju inte ha alla (eller?)

Holländsk Dvärg

En pytteliten fågel som dock tror att dom är störst i hönsgården. Mycket höna i liten kropp med andra ord men också en oerhört snäll och tillgiven ras. En väldigt trevlig bekantskap som jag tyckte mycket om men som trotts det fick lämna plats för annat här hemma.

Dvärg Wyandotte

Det är en av de tyngre dvärgraserna och räknas som en bra kombinationsras vilket betyder att dom passar bra till både ägg- och köttproduktion. Även om man kanske inte har dvärgar för köttproduktion i första hand så blir det ju ändå en del tuppar när man kläcker. Äggen är stora och hönorna värper bra även på vintern.

Det är en trevlig och lugn ras som lätt blir tam. Djuren är pigga och nyfikna, goda fodersökare om dom går fritt.

De lämpar sig bra som förstagångshöna tycker jag. Det är en enkel ras som har lätt att anpassa sig till sin omgivning och passar bra både som bruksras och utställningsras.

Smaragd ankor

Smaragden anses komma från sydamerika och de första djuren kom till Europa i mitten på 1800 talet. Det är en liten och elegant anka som är duktiga flygare.

 

Djuren är svarta med en klart glänsande grön ton. En av de finaste ankorna enligt mig.

 

Tyvärr blev min hona tagen av något rovdjur och då jag bara hade ett par så försvan dom med det. Skulle dock gärna skaffa nya om tillfället dyker upp

Silverfasan (Silver pheasant/Lophura nycthemera)

Silverfasaner tillhör gruppen Gallofasaner som även brukar kallas hönsfasaner. De härstammar från Kinas sydliga delar, Norra Burma, Thailand och Vietnam. De lever i bergsskogar och buskmark från 500 - 2000 m över havet.

De här fasanerna anses allmänt vara en av de härdigaste och mest lättskötta fasanerna att ha i voljär. En tupp kan ha flera hönor och de ska vara ganska nyfikna och orädda av sig. Jag tyckte dock att dom var mer nervösa än mina guldfasaner men det kan ju bero på vad man jämför med. Personligen så föredrar jag guld och diamantfasaner känner jag men nu har jag i alla fall provat.

Swinehoefasan (Swinhoe’s Pheasant / Lophura Swinhoeii)

Swinehoefasaner tillhör arten Gallofasaner eller hönsfasaner. Det är en mycket stor grupp dit många fasaner räknas, bl.a. Silverfasaner och likheten syns tydligt.

Naturligt finns Swinehoen i centrala Taiwans bergsskogar på mellan 1000 - 2000 m över havet. Arten har varit starkt utrotningshotad i sitt hemland och utplantering har gjorts med voljäruppfödda fasaner.

Djuren är härdiga ute året runt i vårt klimat bara dom har tak och bra vindskydd. Arten lever parvis och lämpligt mått på voljär är 12-14 m2. Honan är god ruvare, äggen är ljusbruna och 6-12 st. Ruvningstiden är c:a 25 dagar. Födan är spannmål, frukt och insekter.

Det här är en trevlig fasan och fina men tyvärr fick jag ingen avkomma på dom och utan föryngring så blir det så här.

Diamantfasan (Lady Amhert´s Pheasant / Crysolophus amherstiae)

Diamantfasaner härstammar ursprungligen från västra Kinas bergstrakter och lever på mellan 2 000 - 3 500 m höjd över havet. De första exemplaren kom till Europa i början av 1800-talet. Idag finns det också förvildade individer i sydöstra England.

Kragfasaner är relativt enkla fasaner att hålla och tillsammans med Silverfasaner är dom de populäraste fasanerna i fångenskap. De är relativt små fasaner och härdiga ute året runt i bra voljärer. Lämplig storlek på voljär är 10-12 kvadratmeter. Man kan med fördel ha flera hönor till en tupp då han under parningstid kan gå ganska hårt åt sina hönor. Vill man låta hönorna själva ruva fram sina kycklingar behövs dock en större voljär om man har flera hönor tillsammans.

Födan består i naturen av frö, insekter, grönt, bär och frukt. I fångenskap går det bra med alla sorter av köpt färdigfoder för hönsfåglar som sen kompletteras med frön och grönt. Jag ger mina kalkongöd som basfoder som blandas ut med spannmål och det har fungerat bra så här långt.

Äggen är 6-12 st men om man håller efter och plockar in de ägg som kommer värper hönan mer. Ruvningstiden c:a 22 dagar. Djuren färgarut andra året och det är först då som man med säkerhet kan räkna med att tuppen befruktar men hönorna är normalt könsmogna redan till nästa sommar. Redan efter c:a 10 veckors ålder kan man dock könsbestämma kycklingarna genom att titta på ögonen. Tuppens iris börjar då bli grå medan hönornas förblir bruna. Senare kommer också de första färgade fjädrarna hos tupparna.

Sammanfattningsvis så kan man säga att är du nyfiken på fasaner så är det här en bra nybörjar fasan. Den är lätt att hålla i voljär och kan bli ganska orädd, speciellt om man skaffar unga individer. En av de absolut finaste fasanerna om du frågar mig.

Fakta

Vikt: tupp 700-800 g, höna 600-700 g

Ringstorlek: tupp 11 , höna 11

Äggvikt:

Skalfärg: Ljusbrun

 

 

Diamantduvor (Diamond Dove/Geopelia cuneata)

Diamantduvorna härstammar från Australien och det är en mycket liten duva. Trotts sin litenhet är det en mycket tålig fågel som trivs bra i voljär ute under sommaren. Har man tillgång till bra vindskydd så lär dom klara att vara utomhus året om i gynnsamma lägen har jag läst. Mina får dock flytta in i hönshuset över vintern men det är annars en duva som ofta hålls som burfågel inne.

Diamantduvor hålls bäst parvis då hannarna är mycket revirhävdande men det går bra att ha dom tillsammans med andra sorters duvor eller andra fåglar. Jag har mina tillsammans med bl.a. skrattduvorna och det har gått mycket bra. Till skillnad mot många andra duvor är diamanten ganska lätt att könssortera. Honan är något mindre än hanen och den karakteristiska ögonringen är svagare på honan än på hannen.

Duvorna häckar gärna och lägger ofta flera kullar efter varandra. Häckningstiden är normalt maj-augusti och även i fångenskap bör man försöka begränsa antalet kullar per år för att inte slita för hårt på djuren. Äggen som är små och vita ruvas i c:a 13 dygn. I det vilda byggs bon i trädklykor eller liknande men i fångenskap kan man använda en liten bokorg eller en enkel låda. Ungarna som är mycket små växer snabbt. Redan efter 11 dagar lämnar dom boet och efter 14 dagar stöter hanen bort dom. Har man en liten bur måste dom ovillkorligen flyttas då men i en större voljär kan dom vara kvar ett tag, åtminstone tills ungarna blir könsmogna. Ungfåglarna har en gråbrun fjäderdräkt och en blek ögonring. Duvor lägger alltid två ägg i en kull och kläcks båda är det normalt oftast en hanne och en hona. Det gör att man ofta får tag i nära besläktade par, nått man bör se upp med när man köper in djur. Fåglar är i och för sig inte så känslig för inavel men det finns ju smärtgränser även hos dom.

Jag brukar ge mina duvor undulat eller parakit frö, gräs, hönsfoder mm. Eftersom jag normalt har flera sorters fåglar tillsammans blir foderurvalet stort och fåglarna får själva välja att äta det dom vill ha.

Hannens ljud är ett entonigt och ganska doft "kåå" som framförs under djupa bugande rörelser. Honan är mer tystlåten av sig.

Diamantduvan är en mycket trevlig liten fågel som är lätt att få tam. Speciellt när dom har ungar att mata är dom väldigt oblyga när man kommer in med nytt foder i voljären.

Copyright © All Rights Reserved